Förlossning o lite till

Vi kom hem från Asien, 4 april, ovetande att år 2007 förmodligen skulle bli det mest händelserika året nånsin (i våra liva förståss).

Livet hemma fortsatte som vanligt, vi började jobba o hade fått en lägenhet på Önevägen som det snart var inflytt i. Under tiden bodde vi hos Björns pappa.

Jag hade ont i magen och trodde att jag fått typ nån infektion el dyl. Men icke som nicke, ett plus på stickan och många tårar senare så var det bara att inse, jag var gravid. Trots allt som talade mot att behålla barnet så bestämde jag mig för att göra det, det bästa beslutet i mitt liv.

Jag o Björn pratade inte om det förren det var dax för ultraljud, ca 7 veckor senare... en ganska lång tystnad. Då var jag i vecka 19.

Men efter ultraljudet så släppte det ganska mycket, båda två var glad och förväntansfulla. Helt otroligt att det verkligen ligger någon där inne, våran son!

Jag blev av med jobbet på Athena pga graviditet, iofs ganska ömsesidig uppsägning. Fick jobba extra på Dixies under sommaren och hösten, tur de:)

Veckorna går o magen växer...

Bf. 9 december passerar, då kändes allt hopplöst, kom ut!! 1 vecka till går... och några dagar som känns som år.

Men den 20 dec kl 03.00 vaknar jag o kan inte somna om, blod o slem i toan... Vi hade en tid sedan innan på förlossningen kl 08 på morgonen. Åker in och dom gör ultraljud, vi fick beskedet: för lite foster vatten, ett ganska väntat svar. Mina tankar kunde inte sluta återkomma till att om jag hade för lite fostervatten o gått upp lite drygt 25 kg.... va fan är det som väger då?? Shit britt jag kommer att vara sjukligt fet när detta är klart:( 81,5 kg visade vågen på förlossningen... ååhövv!

Jag blir igångsatt, har ganska starka värkar men inget händer...

Fick informationen att ofta när man sätter igång har man starka värkar som inte gör någon nytta och ibland slutar det hela med kjesarsnitt... NEJ!!!!

Jag tycker att jag fick fruktansvärt dåligt bemötande på förlossningen, mycket besviken.

Aja, natten närmar sig och inget har hänt förutom att tappen är utplånad:(

Jag fick sovdos, den hjälpte inte. Hade värkar med 10 min mellanrum under hela natten. Så vid 9.00 på morgonen ber jag BM titta om något hänt där nere, OOO JA öppen 3 cm:) Jippie!!

Hon säger att tiden börjar sina, snart måste det hända grejer. Så vi bestämmer att ta hål på hinnan, kl 10.30 får jag komma in på ett förlossningsrum, då är jag öppen 7 cm:) och dom tar hål på hinnan för att skynda på det hela. Det forsar ut vatten... Alltså jag hade inte lite fostervatten. Oh så skönt, ett tryck släppte, helt underbart. Känner mig 10 kg lättare!

Ja vad händer? Vi lullar på där inne helt själva, Björn spyr några ggr o jag har ont.

Ingen bedövning, ingen barnmorska, ingen information.

Vid 13.20 känns det som att jag ska gå sönder och dö! Vi ringer på barnmorskan, hon kommer och frågar om jag vill bada eller duscha... jag kan inte röra mig och ligger på sänger o gråter... Hon går igen...

13.40 hämtar Björn barnmorskan, hon frågar åter igen om jag vill bada. NEJ, JAG VILL DÖ jävla häxa! Hon kollar hur mycket jag är öppen... Ojdå, 10 cm och jag har krystvärkar... Hon går igen... Jag gråter hejdlöst och är nu helt säker på att jag dör. Björn spyr.

En stund senare kommer hon tillbax med en till dam, dom ursäktar sig och säger att det är lite fullt upp. Ja, jo vi märker det.

Krysta Linda Krysta! skriker barnmorskorna.

Hör Björn säga, Vi ska aldrig mer skaffa barn älskling, aldrig mer!

Allt jag vill är att dom ska hålla käften, NU VILL JAG GÅ HEM!
BM- Du måste sluta gråta, annars kommer du aldrig orka...

Jag somnar. Kanske sov någon minut, det va skönt! Vaknar av en kryst värk...

Ja ni förstår situationen, men ut kom han efter 20 minuters krystvärkar, 21 december, 12 dagar övertiden, kl: 14.02. 4120 gr tung, 53 cm lång o helt underbar...

Jag fick upp honom på bröstet, då försvann allt, ingen smärta, inga tårar, inga känslor... bara ren chock. Är detta min son... på riktigt? Total lycka infann sig ganska fort:)

Snart klart, bara en sista krystvärk, moderkakan kom ut... Barnmorkorna ser lite stressade ut, en försvinner och kommer in med en till tant, hon går direkt fram till mig, utan att säga ett ord och trycker allt vad hon kan på min mage... FY FAN VA ONT! Jag slår till henne, hon bryr sig inte och gör samma sak igen, jag skriker... Ut kommer massa levrat blod o annan sörja.

Dom syr en bristning med 2 stygn, det gjorde ont. Vi fick fika, det smakade skit, ingen av oss åt.

Björn o Malte skickar dom iväg till vårat BB-rum. Jag får stanna på förlossningen, en barnmorska följer med in till duschen, hon väntar i rummet medan jag duschar... Du ser inte ut att må så bra så vi vill att du duschar o stannar här ett tag, sa dom. Efter en stund så rullar dom iväg mig på sjukhus sängen till BB-rummet. Minns inte så mycket av dagarna på BB.

Jag vägde mig, hade förväntat mig en siffra som iaf började på 7... 65 kg, YES! Jag har inte fetma!

Jag ville åka hem till jul. Fira med mamma o alla syskon, så den 23 dec åkte vi hem med våran nya underbara bebis.

Julafton, mjölken rann till, jag satt hemma med en skrikande bebi o massa hormoner utan att fira jul... Jag åt inget, ingen julmat eller karameller. Jag sov inget heller förden delen.

Veckorna går, Malte skriker... Det blir inte alltid som man tänkt sig, han hade kolik... Men jag levde mitt liv precis som vilken nybliven mamma som helst. Jag fikade på stan med kompisar och åkte hit o dit... Bara det skakar så är han nöjd. Första 4 månaderna sov vi nästan inte alls... varken dag eller natt... han sov som mest 1 timme i sträck. Björn brukade byta av mig efter ett långt nattpass vid 07 på morgonen. När han inte jobbade förståss, tur att han var hemma så pass mycket, annars hade jag gått under.

När han va ca 4 månader konstaterade vi att han var allergisk mot mjölk, jag slutade amma och allt släppte... En helt ny bebis:) En "vanlig" bebis... :)

Tänk om vi fått det beskedet tidigare, vad mycket krångel vi sluppit...

Och här är vi, sover bättre, skriker mindre och gör framsteg varje dag med maten. Undantag för vissa dagar med bakslag.

Och nu närmar det sig med storm steg, 1 årsdagen.

2007 ska jag minns som ett år fyllt med äventyr, tuffa beslut och kärlek.

2008 är snart över, WE MADE IT! Tack alla ni som finns i vårat liv. Kärlek till er!